Gabriel Wernstedts weblogg

Återigen hörs oroväckande nyheter från östra Demokratiska Republiken Kongo, DRK. De rapporter som kommit fram vittnar om drygt en miljon människor på flykt från staden Goma, huvudort i provinsen Nord-Kivu på gränsen till Rwanda. Hjälparbetare är på väg, liksom politisk vilja att lösa krisen från främst EU, med Bernard Kouchner och David Miliband på plats i förra veckoslutet. Den akuta krisen är tillfälligt redan löst med det vapenstillestånd som rebelledaren Laurent Nkunda utlyste strax utanför Goma. Men även om rebellerna inte tågade in i staden utbröt panik med scener som den nedan som följd.

Dessvärre är det inte första gången som bilder av det här slaget sköljer in över västerländsk media, från ett av världens oroligaste hörn. Våld i alla dess former har härjat i regionen i över ett decennium och kriget har alltid varit närvarande.

Startdatum som brukar nämnas för oroligheterna i regionen är folkmordet i Rwanda 1994 (trots att det redan innan fanns stora problem med plundring och våld i östra Kongo). Men det var efter att tusiern Paul Kagames Rwandas Patriotiska Front jagade bort hutumilisen och dess extrema gren Interhamwe (huvudansvariga för folkmordet på över 800 000 tutsieri Rwanda), som problemen i öst blev riktigt allvarliga. Från Rwandas huvudstad Kigali flydde hutuer över den undersköna Kivusjön över till Bukavo och Goma. Många av dessa “suicidaires” var barn. Bara veckor tidigare hade tutsier flytt över samma sjö och nu möttes angripare och angripna på nytt i djungeln och byarna. Den stora strömmen flyktingar medförde en humanitär katastrof i östra DRK. Samtidigt styrdes DRK av en svårt sjuk genomkorrupt ledare som alltmer tappade greppet om sitt land.

Rebellledaren Laurent Kabila såg sin chans och tågade sig fram till huvudstaden Kinshasa. Han segrade och tog över styret i DRK 1997, mycket tack vare stöd från Rwanda, Angola och Uganda. Dessa länder kom därmed att få en enorm makt över DRK:s mineralrika östra regioner, vilket de inte var sena i att utnyttja.

Motsättningarna steg och kokade slutligen över i vad som kom att kallas Afrikas första världskrig. Uganda och Rwanda gick tillsammans med Burundi ihop och ockuperade östra delarna av DRK. Laurent Kabila fick stöd av Namibia, Zimbabwe, Angola och senare även av Tchad, Libyen och Sudan. Kriget som inleddes 1998 fick inte sitt formella slut förrän 2003. Mellan 4 och 5 miljoner människor tros ha dött till följd av kriget. De flesta av dessa offer var inte militärer, utan civila. Dessa offer fortsätter så än i dag att leva i en oerhört prekär situation. En av de huvudansvariga för den senaste tidens oroligheter är Laurent Nkunda.
Laurent Nkunda är anklagad för brott mot krigets lagar och mot mänskligheten. Han är militär och tutsier och har en arresteringsorder utfästad efter sig av regeringen i Kinshasa. Bevis finns för att hans trupper bland mycket annat summariskt avrättat 160 personer i staden Kisangani 2002, plundrat våltagit och mördat i och kring staden Bukavo, i Syd-Kivu 2004 och plundrat städerna Tongo, Bunagana and Rutshuru i Nord-Kivu. Han har aktivt rekryterat barnsoldater, men framställer sig själv som försvarare av humana och kristna ideal och försvarare av “drabbade barn”.

Jag var själv på plats i Kisangani 2006 när landet genomförde sitt första demokratiska val på över 45 år och fick då höra vittnesmål från hur rwandiska säkerhetstrupper torterade fångar, hur ugandiska trupper hade stått på ena sidan bron och mördat “förrädare” när invånarna skulle gå hem från jobbet. Jag såg kulhålen i väggarna, besökte zoo:et som bestod av rostiga burar och där jag fick höra hur soldaterna slaktat det ståtliga lejonet för att få mat. Jag fick höra historien om min chaufför som överlevde tack vare att han kunde reparera militärjeeparna (en ovärderlig egenskap på de leriga, gropiga och icke-existerande vägarna). Men mest av allt slogs jag av den optimism för att freden nu slutligen skulle komma genom det historiska valet, och den mytiska stämning som rådde i en liten röstlokal, i en skola utanför Kisangani.

kongoobservation

Jag var också på plats i Bukavo, provinshuvudstad i Syd-Kivu 2006/7 tillsammans med min familj. För de fransktalande skrev min flickvän då en artikel efter att ha talat bland annat med företrädare och drabbade i ett center för återanpassning av våldtagna kvinnor. För mig tog det mest intryck att se dessa 20-talet kvinnor, Kongos ryggrad, resa sig upp från en bänk en efter en och berätta de mest bestialiska våldsövergrepp som drabbat dem. Ofta av barnsoldater som använder våldtäkt och mutlilering som en del i krigsföringen. En annan var besöket på Panzi-sjukhuset som specialiserat sig på kirurgi för att hjälpa våldtagna kvinnor. När vi tågade i samlad trupp hade vi en nyfiken liten flicka i 10 års åldern som gick med oss. Hon hade fyra stora flätor som stod rakt ut och skrattade och busade. När hon sedan lämnade oss för att gå till sin mamma berättade Dr Denis Mukwege att denna lilla flicka var en av hans patienter, som våldtagits så allvarligt när hon var 5 år gammal, att hon aldrig skulle kunna använda sina genitala funktioner på ett normalt sätt.

Lösningar på konflikten måste involvera grannländerna Burundi, Uganda och Rwanda. Samtidigt måste Joseph Kabila behålla greppet om den sköra freden och ha kontroll över området. Inte minst genom ministrarna med anknytning till och legitimitet i området. Hans sparkande av Mbusa är där ett exempel på fel riktning, samtidigt som ICC arresterandet av Jean Pierre Bemba är ett positivt tecken som borde få krigsherrar och rebeller att inse sina överträdelser över de mänskliga rättigheterna.