Stening i ett rättslöst land

Dagens stening av en 20 årig somalisk flicka, i ett land inte långt från Sverige, får det att stelna till i mina ådror. Kanske för att jag nyligen såg filmen steningen av Soraya M, kanske för att en magisk våldsgräns nåtts eller bara för att det känns för jävligt i största allmänhet. I nästa stund känns det nästan för enkelt att i Sverige uppröras över en så självklar orättvisa som en stening. Visst upprörs jag även över våld mot kvinnor i svenska hem, våldtäkter i den svenska sommarnatten och en världsomspännande trafficingindustri där Sverige och svenskar är drivande.

Men det finns en stor skillnad.

I det här fallet talar vi om ett land utan stat och rättssäkerhet, med milisgrupper som patrullerar gatorna och en fundamentalistisk sunnitisk rebellgrupp som vinner allt större inflytande. Ett land EU skickat militärbåtar till för att säkra den globala varutransportrutten som passerar på de blå glittrande vattnet några sjömil utanför dess kust. Ett land som världsamfundet gör konstgjord andning mot genom provisoriska ej folkvalda regeringar utan någon kontroll över landet. i ett land utan stat, men där man för övrigt inte bryr sig mer än när de egna varorna kapas av fattiga fiskare som sadlat om till pirater.

För ett drygt år sedan var jag i Iran. Ett land, som till skillnad från Somalia faktiskt är en rättstat, men som likväl stenar kvinnor. Sharialag heter den lagen och det är vad Al-Shabaab, den av EU terrorstämplade rebellgruppen i Somalia, strävar efter dock i sunnitisk mantel. I det läge som nu råder i Somalia är allt att föredra framför dagens läge, inklusive en shariastat, men som kvinna skulle situationen inte vara så olik den anarki som råder idag. Under besöket i Iran träffade jag bland annat Parvin Ardalan. Iransk kvinnorättskämpe som driver kampanjen en miljon namnunderskrifter för att reformera äktenskapslagstiftningen. För svenska läsare ringer det en klocka till ett nyligen avslutat kyrkomöte som antog en ny äktenskapsbalk där man framgent kommer acceptera vigning av homosexuella. För Parvin Ardalans fall handlar det om så enkla saker som att ta bort de legala grunderna för hedersmord, manligt månggifte och samma rättigheter för män och kvinnor vid äktenskap.

Något av det värsta jag vet är inkännande artiklar om hemska saker långt borta som man kan tycka synd om några sekunder och sedan släppa, utan någon som helst hint om hopp. Vill därför lätta upp stämningen lite grann.

För några veckor  sedan stod jag i en kö för att komma in som utställare på en mässa. Framför mig står två somaliska herrar och förhandlar om att få ut en extra namnbricka. Konversationen gick ut på följande vis:

- Vi kommer från SSUP

- SSU menar du

- Nej, S.S.U.P

-jaha, jag ska titta här

Sedan började hon bläddra i en hög med utställarkort och hittar slutligen ett enda utställarkort.

- Jag anmälde oss båda för flera veckor sedan, går det verkligen inte att komma in.

- Nej

- Men jag har rest ända från Jönköping för att vara här. Vår utställningsloge kräver två personer.

- Vänta ett ögonblick så ska jag kolla

Varpå damen vänder sig om och kollar med en kollega som i princip nickar direkt. De får sina utställarbrickor och vandrar in på mässan. Jag trodde inte jag skulle återse dem på en stor mässa om det inte vore så att slumpen placerat deras loge framför min. Efter några timmar börjar jag prata med den somaliska herren, som visar sig sitta i kommunstyrelsen i Katrineholm och samtidigt vara ideellt drivande tillika vald ordförande i SSUP, Somali Social Unity Party, sedan det startade 2004. Efter en lång odyssé om bakgrund och sönderfall beskrev han hur den socialdemokratiska oppositionspartiet byggts upp runt om i världen och i Somalia och hur de långsamt men säkert driver sitt arbete för en demokratisering av Somalia. Jag önskar SSUP, men även övriga politiska demokratiska partier i Somalia all framgång i världen och känner mig samtidigt lite pyttig att exalteras över en svensk valrörelse.

Att gestalta en kris

Den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet må ha ”reducerats” till en kris i 90-tals nivå. Men det är nu den verkligen börjar märkas, när arbetslösheten raskt ökar. I början på september 2009 var 265 201 personer arbetslösa i Sverige. Det är en ökning med 112 918 jämfört med samma period för ett år sedan. Samtidigt ökar antalet personer som tvingas söka ekonomiskt bistånd från kommunerna, i dagligt tal socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen betalades 2,8 miljarder kronor ut i socialbidrag under andra kvartalet i år. Det är den högsta siffran på 5 år och en ökning med 16 procent jämfört med förra året. En allt större kör av forskare och socialchefer stämmer in i farhågor om att en stor del av svenskarna är på väg in i en fattigdom de inte kommer kunna ta sig ur. Värst ser det ut att bli för sjukskrivna och ungdomar:

– Om vi inte lyckas sysselsätta ungdomarna tror jag att vi har en förlorad generation framför oss. En generation som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden, som tappar framtidstron och ändrar sin syn på samhället och ser socialbidrag som medborgarlön, säger Said Niklund, socialchef i Trollhättan till tidningen Fokus.

Starka ord, som förstås tas emot som guldklimpar av onelinertörstande medieetablissemang, som gör sitt bästa för att gestalta den pågående arbetslösheten. Tyvärr ser det mörkt ut även för de svenska medieetablissemanget, med tynande annonsintäkter och förändrade läsarströmmar. Aftonbladet lät en av sina reportrar leva på socialbidrag en månad och blogga om sina upplevelser. De vållade intensiv debatt bland sociala medieproducenter, som kollektivt dissade såväl ansats som resultat.

Tidningen The New York Times, går en helt annan väg. Istället för att låta en reporter gestalta arbetslösheten och bidragslevnaden vänder man sig till sina läsare i den egna bloggen living with less. På sajten har man byggt upp 8 levnadsöden, reportage gjorda av professionella reportrar. Där får man bland annat följa familjen som överlever genom att leta skrot på skrotgårdar och sälja på ebay, fattigpensionären som efterlyser en ny New Deal och high school studenten som beskriver sin generation som the ”r” [recession] generation. Grejen med sajten är dock strömmen av twitter-meddelanden där vanliga amerikaner beskriver sin vardagskamp, med länkar till egna bloggar, lokaltidningsklipp, youtubeklipp och flickrsidor. En guldgruva för de som saknar en gestaltning av krisen och konkreta råd hur man som arbetslös och bidragsberoende bär sig åt för att kämpa sig tillbaka.

I den svenska beskrivningen av krisens ”offer” och vägar ur skuld och hopplöshet finns i nuläget få riktigt bra exempel bland de stora medieproducenterna. I väntan på en svensk ”living with less” slår jag därför ett slag för en gammal fin Apa, som skulle få studenter att vara mer ekonomiskt sinnade:

Gamla riksarkivet

Sveriges bästa arbetsplats när det begav sig?

Teenagers out of social media this year?

The UK Office of Communications, Ofcom, came out with their yearly report today, as reported by the Guardian. For fans of social media it is a somewhat surprising trend that internauts in the UK have. According to Ofcom director of market research James Thickett:

”Clearly take-up among under 16-year-olds is very high … so we cannot say for certain whether this is people in a certain age group who are not setting up social networking profiles or whether it’s a population shift which is reflecting people getting older and having a social networking profile that they set up two years ago,” he said. ”The main point is the profile of social networking users is getting older.”

In short youngsters are no longer the biggest group participating in social media forums. Almost 60 million inhabitants of the UK does only stand for a small part of the world computer utilisation, and the age structure of the UK explains a big part of the increase of the median age of social media users. But, as the quotation above illustrates, one part of the explanation is also that youngsters are looking for new platforms on the web as their parents enter ”their” social media sites.

The fast development on the web (a year of internet is equivalent of a dogyear according to Vint Cerf), makes new platforms swing up with a few months notice. Good working social media platforms gets word of mouth spreading at virtually speed of light. Through personal blogs, wiki-sites, microblogs, nanoblogs etc an unexisting site can get millions of users in just a few minutes. The key for this to happend is to 1. Have a good working site 2. Get noticed by influential and highly active internauts 3. Get the teenagers to become frequent users 4. Get the main population out on the site. 5. Getting the main stream to stay connected with the platform.

Following this very simplified internet site life cycle, the established social media sites are at the top of their popularity at the moment. From here on sites like Facebook and Orkut will have a struggling period in front of them, where the key is development by listening to new needs and adopting new ways of communicating.

The latest Ofcom report shows that 30% of British adults have a social networking profile, against 21% in 2007. However 15- to 24-year-olds who have a profile on a social networking site has dropped for the first time – from 55% at the start of last year to 50% this year.

So how big is the trend of teenagers abandoning social media when adults increase their presence on those sites? To generalise the UK results on a world scale is fairly difficult. Previsions speak of 426 million PCs to be sold in 2012, in 2007 268 million where sold throughout the world. In the EU 27 a little more than half of the citizens use internet frequently and one third has never used internet. Over 150 million Europeans has never entered an internetadress! Hard to imagine how they get around?

Forskare portas – ett slag mot demokratin

Mitt i semesterledigheten bryts nyhetsvakuumet av två förslag som grovt kränker integriteten och i längden den demokratiska friheten. Den första var en artikel i juli i Göteborgs-Posten om att Migrationsverket 2011 kommer tvinga de små pojkar och flickor som spelar fotboll i Gothia cup att lämna fingeravtryck för att få inresetillstånd. Den andra är Säkerhetspolisens information till sju svenska universitet och högskolor om att porta iranska och nordkoreanska studenter från tekniska utbildningar. Orsaken sägs vara att de inte ska få kunskaper om kärnteknik och robotprogram, och baseras på resolutioner från Förenta Nationernas, FN, säkerhetsråd och beslut i Europeiska Unionens råd. Sedan nyheten kom ut på Sveriges Radio har det varit oroligt tyst.

Kärnteknik, robotprogram, Iran och Norkorea må vara olyckliga kombinationer i världssamfundets ögon. FN och EU har satt blåslampa på regimerna i de båda länderna att åter tillåta vapeninspektörerna från den Internationella atomenergimyndigheten vid FN, IAEA. Nordkorea har svarat med provskjutningar av lång- och medeldistansrobotar, Iran med öppen konfrontation och ordkrig. Det är också lätt att falla in i ”de får tillbaka vad de själva gör” kören.

En liten invändning finns dock mot detta resonemang. En av demokratins pusselbitar ignoreras nämligen när demokratiska stater (läs USA:s krig mot terrorismen, Frankrikes krig mot Algeriet, Turkiets krig mot Armenien, Storbrittanniens kolonisering av Iran etc) sänker sig till samma nivå som diktaturer, teokratier och enpartistater. När säkerhet blir modeord i den politiska debatten, är det på samma sätt som när kvällstidningarna toppas av nyheter om hur man blir rik på börsen: vi står vid randen till en kris. Bakom ordet säkerhet gömmer sig nämligen betydligt mindre rumsrena ord som avlyssning, skuggning, avstängning, portning eller arrestering på lösa grunder. Vill det sig riktigt illa och säkerhet blir ett etablerat begrepp i media och politik, ja då närmar vi oss den mänskliga skuggsidans allra värsta ord: tortyr, isolering, kidnappningar och mord på statens samvete. I det läget är det demokratiska planet lika brant sluttande som i en diktatur.

Rätten till sin personliga integritet samt att få läsa till vad man vill, om man verkligen vill (och har betyg för), hör till det demokratiska frihetsbegreppets inre kärna. Att börja tumma på detta med lösa förklaringar om att de andra där borta i kärnvapenprogrammets Iran och Nordkorea inte kan läsa tekniska utbildningar i Sverige av fara för kärnvapenattacker i framtiden är farligt. Inte nog med att det är farligt, risken är avsevärd att det även blir skadligt. När dörrarna stängs till Europas tekniska utbildningar för två hela folk, då ökar misstänksamheten mellan folken ytterligare, fundamentalistiska ideologier får grogrund och missämjan ökar. Och till vilken nytta? Många av de tekniska manualerna finns redan lättillgängliga på internet, eller hos kärnfysiker i Pakistan, Indien, Ryssland etc som ser en möjlighet att tjäna grova pengar på att sälja information till riktigt lömska forskare. Samtidigt får hederliga forskare, som när drömmar om fri forskning i Europa, kalla handen.

I takt med att små pojkar och flickor som kommer till Sverige för att spela fotboll och får sina fingeravtryck magasinerade på Migrationsverkets kontor, ökar viljan att ta sig in i det förlovade Europa. Årets 5 pojkar från Tanzania som inte reste tillbaka efter turneringens avslutande i Göteborg, utan valde att stanna trots deras låga ålder, ovana vid att vara utomlands och brist på språkkännedom, skulle med största sannolikhet inte stoppats av sina fingeravtryck. Istället kommer arkivet över fingeravtryck i statens förvar att öka och integriteten minska.

Migrationsverket och Säkerhetspolisen har viktiga jobb att sköta, fast förankrat i Riksdag och Regering. Att porta forskare och samla fingeravtryck från småpojkar och -flickor hör inte till det.

Iceland EU:s 28th family member?

Today prime minister Johanna Sigurdardottir of Iceland announced her countries intention to submit their application to become member of the EU. 300 000 inhabitants have been suffering from a country in collapse after their main banks (with huge depts) where taken over by the state. The application will be voted on by the Icelandic parliament Alltinget later this month and the application submitted to the Swedish prime minister (and acting EU-president) Fredrik Reinfeldt on the 27th of July.

Iceland, a country without a defence, an economy in collapse and a crises package from the IMF, will despite it’s trouble probably become member of the EU by a fast lane treatment. The conditions would be getting better control of the state budget. Another slightly more complicated matter is the Landsbanki’s Icesave dispute, involving Britain, Iceland and Holland. When the bank collapsed. The dispute is about the repayment of the depositors, and is currently beeing discussed in the Parliament. The Icesave dispute hasn’t exactly helped to convince the EU-sceptical parties, the Green and the Opposition.

The vote in the Parliament will be held next week and for the moment beeing it is very tight between the pro and cons in the discussions. Accordning to Iceland Review 33-35 of 63 MP:s are in favor of an EU-membership, 32 are needed to vote yes to get a go. These MP:s include the entire ruling Social Democrats and a minority from the Civic movement, the Progressive party and the Greens/Left.

For the Swedish Presidency the possible Icelandic membership application will be more work for an already complicated half year, but it is an opportunity to profile themselves as the enlargment Presidency (without having to touch the pace and status of Turkey’s membership application). The Financial crises is interesting times, who would have thought a year ago that one of the richest countries in the world, who didn’t have a thought about entering the EU cooperation, got bankrupt and submitted their application. I look forward to count in another nordic country in the EU. And who knows, if Iceland does it, maybe the Norvegians will reconsider?

Update: Today 23 of July Iceland submitted their application to the EU. See press conference from the presidency.

Internet ad spending will grow 10 % this year

Newspapers in the US and Europe are suffering hard from the global downturn as a result of a drop in ad spending (down 18 percent third quarter last year in the US). So today’s report from Zenith optimedia, quoted on Brandrepublic is good news. At least partially.

RIP:s have already been written for the paper version of Detroit free press and Detroit news, Chicago Tribune went bankrupt last year and the legendary New York Times has been borrowing money with their office building as security. Many has predicted the end of the newspaper era as we know it. Some has compared the newspapers to General Motors, that where to late jumping on the bio fuel car development, and now is bankrupt. No or very few newspapers started off their online version with a clear business model. For the vast majority the material on the web was best off for free, and has remained so.

For those few who where early on the web, and who have been persistent in the development of online advertising the future seems brighter in the years to come. According to the report, online advertising will account for 15.1 % of all ad expenditure worldwide  in 2011. In the US 2009 will see a rise in search advertising of 20 %. This is wonderful news for search engine sites like google, yahoo and microsoft, but it is also a potentially huge source of money for online newspapers. It has been stressed that the revenues from online ads are but a few % of the ad revenues from paper. This is true in terms of direct cash inflow. It is not true in terms of ROI. Fewer people tends to read newspapers on paperback. In young generations the computer is the platform and online news the source of information. Interaction is the trend, social web applications the tool and wiki texts where users tend to modify it as new things happens the thing.

Since early 19th century newspapers has had a monopoly on the ad-market. They where partially challenged by the radio and television but survived. They have been challenged by the web for 15 years with a strong media concentration as a result, but they have survived. In Scandinavia Aftonbladet and Verldens Gang has been two leading and successful papers on the web. Others in Scandinavia like Expressen and Helsingborgs Dagblad are struggling with their business models. So is the world newspaper flagship The New York Times, on which a worthwhile article was written in their magazine in the beginning of this year. New information platforms has been constructed that are taking off and expanding during the crises. The most cited is Huffington posts investment in investigative journalism. Lets hope the rise in online ad-spending will kick start the qualitative journalism and not the commercial journalism.

http://www.se2009.eu

8 år har gått sedan EU-staffettpinnen senast lämnades över till en svensk regering. Resultatet blev en lyckad medling i Makedonien, väl genomförda förhandlingar i ministerrådet och en webbsida som blev stilbildande för kommande ordförandeskap. Trots det formellt lyckade halvåret minns många bilden av gatukravaller på Avenyn och en skjuten demonstrant.

I dag 1 juli är stafettpinnen tillbaka, denna gång med helt nya förutsättningar. Nyvalt Europaparlament, outnämnd EU-Kommission och framförallt ett fördrag från 2000 som egentligen inte är anpassad till fler än 15 medlemsländer, men som tvingats på de 27 som nu sitter vid Ministerrådets och Europaparlamentets bord. Vid ett ja i Irland till Lissabonfördraget kommer EU kunna fungera effektivare och trovärdigare. Vid ett nej i Irland blir det ånyo en i raden av kriser för EU:s legala struktur.

Lösa trådar finns således, och lösningen ligger i händerna på en ovanligt intressant blandning av aktörer.  Den främsta är att EU-skeptiska irländare blidkats tillräckligt av Irlands undantag från det nya fördaget för att rösta ja till Lissabon. Den andra är en revolutionär fransk-tysk medborgare, ledande under majrevolten i Paris 1968 och numera ledare för den gröna gruppen i Europaparlamentet som till varje pris vill fälla ”nyliberala” José Manuel Barroso från att bli återvald som Kommissionsordförande, lyckas Daniel Cohn-Bendit kommer EU Kommissionen inte på plats förrän efter det svenska ordförandeskapet tagit slut.

I dessa osäkra vindar står en beprövad tjänstemannakår redo att ta sig ann sitt livs andra (för vissa sitt första) EU-ordförandeskap, med klimatet och utvidgningen som återkommande och jobbkrisen som ny brännande fråga. En ny webbsida med rörliga bilder, en helt nystartad blogg från EU ministern Cecilia Malmström, ett antal twitterkonton med kuggar i ordförandeskapsmaskineriet, och givetvis logotypen, ett gult S med blå bakgrund som förhoppningsvis ska appellera till Superordförandeskapet men som kan komma att bli såväl Surordförandeskapet som Stördordförandeskapet.

Till detta kommer det oväntade. Iran tycks tillfälligt lugnat sig, men glöder likväl. Irak är i en sårbar transitperiod, Honduras har just genomgått en statskupp, Nordkorea har skickat långdistansrobotar och testat kärnvapen och naturkatastrofer tycks bli ett allt allvarligare hot. Får se om det blir något av dessa eller någon annan som blir det svenska ordförandeskapets oväntade kris, för någon yttre kris blir det. Snart får vi veta om det även blir en inre kris.

Men än är inte krisen här. Ikväll är det folkdans, EU-frosseri och folkfest på Skansen med kungligheter, EU-potentater och allsång.

An Iranian Martyr

After two weeks of protests the killings started. The images coming out of killed peaceful demonstrators are strong and violent. But no image has come to symbolise the Iranian martyr as the one of the woman known as Neda. To sensible viewers I strongly recommend not seeing the videoclip:

Opposition time!

Seven killed and hundreds of thousands on the street. The Iranian election turned out to be overheated and a surprising victory for sitting president Mahmoud Ahmadinejad over his three contestants, including main opposition candidate Mir-Hossein Mousavi. The green revolution, as some tends to call it because it is the color of Mousavi (and also of Islam), has been going on for almost two weeks. The videoclip like the one above has spread around the world an image of police brutality in violent clashes with demonstrators. Diplomats stationed in Iran speak of scenes that has not been seen since the Iranian revolution 30 years ago. Women riding motorcycles without headscarfs, demonstrators neglecting the demand of the authorities to stay at home and the threat of the government allied Basij and the revolutionary guard.

Compared to my latest monthly stay in Iran two years ago it seems to be another world, but two things remain: the opposition of rich young and the division of the big cities (and between the cities and the countryside). About two thirds of the Iranian population is under 30. This means that 50 million people in the Islamic Republic of Iran where born after the Iranian Revolution. The force of this young majority is often mentioned as the strongest progressive force for change in Iran. Those who are the strongest optimists of this thesis tend to forget two things. The first is the total control from the authorities on the opposition movements. One example of this is the one million signature women rights group trying to change the stigmatisation of women in the sharia law system in Iran and led by the olof palme award winner Parwin Ardalan. She was sent to prison, after beeing haressed regularly by the revolutionary guard. The other point that the optimists tend to forget is drugs. Even though narcotics is strictly forbidden, the use of opium, crack and heroin and somewhat more accepted then alcohol. The result is a whole generation stuck in a country without seeing a future. Many of those fall into drugaddiction, which in a synic argumentation seems to be less of a problem for the authorities than angry unemployed youngsters confronting the state.

I met many young sympatic and highly educated young men and women during my stay in Teheran and Isfahan. Their blogging is so much more lively than in any other country I’ve been to, they party as any other young person in western countries with lots of alcohol and loud techno music, they go skiing in the mountains in the week-end and to the beach at the Caspian sea over holidays or to Dubai for shopping. They are living as any rich westerner. They have Iranian and other friends all over the world. One thing unites these youngstern more than anything: their sickness of the revolutionary guard and the basij militia (and thereby opposition to the authorities). Their manifestation of opposition was however (with a few exceptions) unseen in the public sphere before this weeks protests. The millions of Iranians living abroad haven’t been organised as an opposition movement. Their opposition was a fist in the pocket shown only once inside their home. Now these fists have come out in public and their power is filmed by world media reserving a spot in their newsprograms. Abroad some Iranians are trying to mobilise.

As for the division of the big cities and countryside it is striking when you stroll around in the streets in Teheran. Teheran is a huge city with houses climing up a mountain chain covered with snow. The higher you get, the bigger the houses and the richer the population living there. The Iranians living in northern Teheran are often higly educated, speak several languages, travels a lot and are very liberal on political and religous matters. Almost all the embassies, residences and foreign workers in the private sector lies/lives in the northern, higher part of the city. It is very easy for these two groups to meet and therefor their point of view is predominant in the reports to western countries. About 13 million people lives in Teheran with suburbs. At the most one million of them lives in richer northern Teheran, where the protests are strongest. So what about that other 12 million people, what are they doing? One of them is Mahmoud Ahmadinejad, who lives in the southern part of the city.  So is the wast majority who are more conservative in their religious convictions and deeds. The families are larger, the income scarcer and the private economy has been somewhat partialy improved. Some of their kids has even been able to study at University. They voted for Ahmadinejad.

On our way to Isfahan we droved by the holy city of Qom, the place where the revolts against the Shah started. It is an historic city with a huge number of mosques, where we stopped for a quick sandwich. As opposed to the very curious, friendly and interested people that invited me to eat with them in almost every parc we strolled by in Isfahan, the men in Qom looked at us with a suspecious face and made no attempt to answer our greetings. The women, more heavely dressed in hijabs didn’t even look in our direction. After a while and with help from a few learned persian words I began speaking with a local shopowner closeby. In his small shop, not bigger than an expressocafé he told me in broken english that he was proud of his president. The inhabitants of Qom made the revolt of Khomeini possible and most of all they lead the protests against the corrupt Shah, backed up and installed by the USA in the cold war game. They are proud of their revolt for this reason and they won’t accept any compromising with western supported presidential candidates. Iran is also their country, as much as it is the country of the inhabitants of northern Teheran.

So as the protests assembles thousands of people in the streets of the capital, the religous capital is silently getting worried that a new western led revolt is under way.