Solidaritets 25:e kongress i prylar

Vad har en vuvuzela, en klocka, en tvål, en bildram och en nyckelring gemensamt ? Ja, naturligtvis är det produkter med Solidarnosc logga på.
Presentbordet

 

Närbild på nyckelringar och klockor:

Närbild på klocka och bildram:

 

Strejk, strul och storartat slut

Så har en torsdag passerat och strejkerna fortsätter med ominskad styrka runt om i Europa. I samtliga större städer i Frankrike tågar ungdomar gatorna fram hand i hand med lärare, jämsides tågar föräldrar fram med sina barn. Orsaken är förändringar av pensionsvillkoren, det som i Sverige löstes efter över ett decenniums utredande. Pensionen är för unga i Sverige ungefär lika intressant som att återse Karl Gerhard på Cirkus. Men för unga i Frankrike är pensionen just nu det hetaste du kan ägna dig åt. Varför är det så ?

Till att börja med är antagligen strejken i sig viktigare än pensionen för de franska ungdomarna. Att franska ungdomar tar till gatorna säger nog mer om det franska utbildningssystemet, där man gallras ut och kan bli av med allt om man inte fixar sista tentan, än om deras engagemang i samhällsfrågorna. För de få unga jag träffat i Sverige som har någotsånär koll på sin pension har dessa ofta en mycket blygsam uppfattning av vad de kommer få. Många har extrajobbat på korta kontrakt och samlat på sig små pensionspotter som sedan är låsta till just den fond de från början valt, med höga avgifter för att byta. Ännu färre är de jag känner som har superkoll och är lugna över sina pensionsbesked. Det är som att man inte vågar tro på en värdig pension. Det positiva med dessa pensionsdespoter är att de är så lätta att glädja. För även om man jobbat hos olika arbetsgivare får man genom kollektivavtalet garanterat ett värdig pension som är både flyttbar och könsneutral. Om detta höll TCO i dag ett fullsatt seminarium.

Även i Polen brottas många unga med korta anställningar, låga löner och en tuff vardagsekonomi. För trots att lägstalönen höjts med nästan hälften på fyra år är Polen fortfarande det land med störst löneskillnader i EU. Detta var något av det som uppmärksammades på Solidaritets 25:e kongress som startade i dag. Stående och med allsång av Polens nationalsång bars Standaren fram till talarstolen. Därefter skedde först välsignelse av katolsk präst, och högtidliga tal av Solidaritets ordförande Janusz Sniadek, samt därefter av kongressgeneralen och slutligen av en representant för Solidaritets ungdomsavdelning, tillika nybliven världsmästare i boxning. Att det skulle bli debatt och motsättningar om vem som skulle väljas till ordförande stod klart tidigt, när inte mindre än tre talare började kritisera Solidaritet för att tala för mycket om framgångar och för lite om utmaningar redan vid revisionsberättelsen.

Enligt programmet skulle ordförande röstas fram redan innan lunch. Men först klockan 20.00 kunde vinnaren ta på sig den gula ledartröjan och hålla segertal. Vad var det då som hände ? Dels fick vi lyssna på en rad vassa frågor, bland annat om Solidaritets politiska anknytningar, dels blev det fel i röstproceduren. Det visade sig nämligen att röstsedlarna hade ett tryckfel, varpå en formell misstroendeförklaring skedde med resultat att man istället för att kryssa, skulle ringa in namnet på den kandidat man röstade på. Efter nya protester tog presidiets ordförande till orda och fastslog att det är lika bra att riva de felaktiga röstsedlarna och skriva ut nya. Själva röstandet skedde sedan regionvis, 11 regioner placerade vid 11 bord, och sammanlagt 322 röstberättigde ledamöter. En lång kö kom dock snabbt att bildas och i andra änden satt en äldre bestämd dam i rullstol med ena handen över springan på urnan, den andra avprickande ledamöterna. Cirka 18.30 hade alla röstat och rösträkningen påbörjades.

Samtidigt fördes vi internationella gäster till en annan lokal för att samla tankarna över en bit middagsmat. Samtalet runt middagsbordet kom att svepa från vem det blir, till hur man återlär sig språk efter en stroke, till Panaf och den belgiska regeringskrisen. Efter middagen fördes vi upp till terassen på kongressbyggnaden för en show. Showen bestod av helt överdådig ljud, ljus, fyrverkeri, fontän och vattenångsljusspel av Solidaritets Historia. Så slutligen fördes vi in i kongressalen på nytt för presentation av röstresultatet:

Piotr Duda: 166 röster
Janusz Sniadek: 139 röster

Solidaritet har således en ny ordförande i Piotr Duda och ett ambitöst handlingsprogram för dess kommande utmaningar.

Warszawa flygplats 21:21 20/10 2010

Två kvällsöppna pub-restauranger, två toaletter i vardera änden av flygplatsen och en armada av städare och städrobotar på en i övrigt sterilt ren flygplats. Ändå känns allt rejält mycket mer välkomnande än dito i Paris. Säkerhetskontrollen är bemannad av tre militärer, två män och en kvinna, med halvautomatiska pistoler väl synligt hängande i bälten. Som om det inte räckte går den ena militären igenom metalldetektorn, som ger ifrån sig ett pip, för att instruera om att skorna ska tas av. Sedan går han tillbaka genom detektorn och kastar ett kaxigt leende mot sina kollegor samtidigt som den piper till.

I planet till Wroclaw läser jag med intresse senaste numret av LOTs ”Kaleidoscope”, med en kamel på framsidan och ett reportage om att människor kan få i sig näring av (i princip) allt (i princip) överallt. Bilden de valt, för att illustrera matreportaget, är en man med skägg som biter en varg, som biter mannen med skägg.

Detta sagt är något av det största nöjet, när jag har förmånen att åka utomlands, förstås att testa det lokala köket. Ser således fram emot det polska köket, tips på traditionella polska rätter mottages tacksamt Har redan fått tips om att restaurangerna i den gamla delen av Wroclaw är att rekommendera utifall att det blir lite tid över efter Solidaritets kongress…

I ovan nämnda plan sitter jag även och bläddrar i en forskningsgenomgång och analys av svenska fackföreningsrörelsens stöd till Solidaritet och därigenom Polens frigörelse. Den är skriven av professor Klaus Misgeld, tidigare vid Södertörns Högskola, och jag kom den på spåret i den för övrigt väl läsvärda bloggen ”Dag i Warszawa”. Musiken som skrålar ut ur flygplanets förstärkare är inget mindre än Polens egna Fryderyk Chopin, som förövrigt föddes för exakt 200 år sedan, vilket uppmärksammas stort här i Polen.

Och i Kongo fortsätter våldtäkterna…

I år är det nästan fyra år sedan jag besökte Kongo i egenskap av valobservatör, anställd av EU:s valövervakningskommission. Jag gjorde även ett radioreportage från Kisangani i Kongo när jag var tillbaka under andra valomgången som på något sätt skulle fånga den där magiska känslan av en unik demokatisk manifestation. Den första på över 40 år.

Reportage om Valobservation i Kisangani

Framtidsoptimismen och determinismen i de köande röstberättigade är i dag kraftigt försvagad i östra delarna av landet. Oroligheterna och det latenta inbördeskriget i nord- och syd-Kivu fortsätter. Liksom tortyren och söndertrasandet av lokalbefolkningen. Värst och effektivast i våldets malström är våldtäkten. Trots FN:s största fredsbevarande trupp i hela världen på plats är våldtäkterna fortfarande vardag. Men inte nog med att de är vardag, de tycks även öka, enligt ett färskt reportage från Goma.

Kongo-Kinshasa har världens största koltanreserver, stora diamant, uran, guld och oljereserver och en musikalisk kulturskatt av världsmått! Varför ska man då våldta sig till döds?

Angels in prisons

On december 28th 2009, Mansoureh Shojaei didn’t come home after work. Her family tried to get any news from her without any response from the official bodies. After a few days she was authorized to make a quick call. She told her family she had been imprisoned and taken to the Evin prison in Tehran, capital of Iran. One month after she was released on $250,000 bail.

Today we write february 10th, in a few hours millions of protesters will hit the streets in cities around Iran. Some of them to commemorate the 31st anniversary of the Iranian revolution. But many will also risk their lives to show their deeply rooted anger against an unjust election, a violent and aggressive regime, and a society where women don’t have the same rights as men. Mansoureh Shojaei was arrested because of the latter.

An educator, women’s right advocate and caretaker of a women’s library in Tehran, Mansoureh Shojaei gave hope to many young iranian girls (and boys). She was imprisoned, not for agitating against the state, but because she gave strength to disillusioned youngsters. She was imprisoned not for illegally hitting the streets chanting antigovernment slogans, but because she really did believe in a just and equal iranian society.

I am convinced that the work that she started together with Parvin Ardalan, to gather one million signatures to make the justice system treat women and men as equals, will continue and deliver, as so many peaceful movements before them have. It is not the determination in those women as much as their warmth and humour that will finally lit the hope that can’t be blown out.

It is when demonstrating is the most risky, when people are killed, tortured and imprisoned until they are forgot. It is when regimes feel the most threatened and start fighting for their survival. It is at those moments that history changes and the peaceful movements prevail. But until then, I can’t but echo the appeal of Azadeh Pourzand:

”Free all those Mansourehs that you have so unjustly imprisoned”

Stening i ett rättslöst land

Dagens stening av en 20 årig somalisk flicka, i ett land inte långt från Sverige, får det att stelna till i mina ådror. Kanske för att jag nyligen såg filmen steningen av Soraya M, kanske för att en magisk våldsgräns nåtts eller bara för att det känns för jävligt i största allmänhet. I nästa stund känns det nästan för enkelt att i Sverige uppröras över en så självklar orättvisa som en stening. Visst upprörs jag även över våld mot kvinnor i svenska hem, våldtäkter i den svenska sommarnatten och en världsomspännande trafficingindustri där Sverige och svenskar är drivande.

Men det finns en stor skillnad.

I det här fallet talar vi om ett land utan stat och rättssäkerhet, med milisgrupper som patrullerar gatorna och en fundamentalistisk sunnitisk rebellgrupp som vinner allt större inflytande. Ett land EU skickat militärbåtar till för att säkra den globala varutransportrutten som passerar på de blå glittrande vattnet några sjömil utanför dess kust. Ett land som världsamfundet gör konstgjord andning mot genom provisoriska ej folkvalda regeringar utan någon kontroll över landet. i ett land utan stat, men där man för övrigt inte bryr sig mer än när de egna varorna kapas av fattiga fiskare som sadlat om till pirater.

För ett drygt år sedan var jag i Iran. Ett land, som till skillnad från Somalia faktiskt är en rättstat, men som likväl stenar kvinnor. Sharialag heter den lagen och det är vad Al-Shabaab, den av EU terrorstämplade rebellgruppen i Somalia, strävar efter dock i sunnitisk mantel. I det läge som nu råder i Somalia är allt att föredra framför dagens läge, inklusive en shariastat, men som kvinna skulle situationen inte vara så olik den anarki som råder idag. Under besöket i Iran träffade jag bland annat Parvin Ardalan. Iransk kvinnorättskämpe som driver kampanjen en miljon namnunderskrifter för att reformera äktenskapslagstiftningen. För svenska läsare ringer det en klocka till ett nyligen avslutat kyrkomöte som antog en ny äktenskapsbalk där man framgent kommer acceptera vigning av homosexuella. För Parvin Ardalans fall handlar det om så enkla saker som att ta bort de legala grunderna för hedersmord, manligt månggifte och samma rättigheter för män och kvinnor vid äktenskap.

Något av det värsta jag vet är inkännande artiklar om hemska saker långt borta som man kan tycka synd om några sekunder och sedan släppa, utan någon som helst hint om hopp. Vill därför lätta upp stämningen lite grann.

För några veckor  sedan stod jag i en kö för att komma in som utställare på en mässa. Framför mig står två somaliska herrar och förhandlar om att få ut en extra namnbricka. Konversationen gick ut på följande vis:

- Vi kommer från SSUP

- SSU menar du

- Nej, S.S.U.P

-jaha, jag ska titta här

Sedan började hon bläddra i en hög med utställarkort och hittar slutligen ett enda utställarkort.

- Jag anmälde oss båda för flera veckor sedan, går det verkligen inte att komma in.

- Nej

- Men jag har rest ända från Jönköping för att vara här. Vår utställningsloge kräver två personer.

- Vänta ett ögonblick så ska jag kolla

Varpå damen vänder sig om och kollar med en kollega som i princip nickar direkt. De får sina utställarbrickor och vandrar in på mässan. Jag trodde inte jag skulle återse dem på en stor mässa om det inte vore så att slumpen placerat deras loge framför min. Efter några timmar börjar jag prata med den somaliska herren, som visar sig sitta i kommunstyrelsen i Katrineholm och samtidigt vara ideellt drivande tillika vald ordförande i SSUP, Somali Social Unity Party, sedan det startade 2004. Efter en lång odyssé om bakgrund och sönderfall beskrev han hur den socialdemokratiska oppositionspartiet byggts upp runt om i världen och i Somalia och hur de långsamt men säkert driver sitt arbete för en demokratisering av Somalia. Jag önskar SSUP, men även övriga politiska demokratiska partier i Somalia all framgång i världen och känner mig samtidigt lite pyttig att exalteras över en svensk valrörelse.

Att gestalta en kris

Den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet må ha ”reducerats” till en kris i 90-tals nivå. Men det är nu den verkligen börjar märkas, när arbetslösheten raskt ökar. I början på september 2009 var 265 201 personer arbetslösa i Sverige. Det är en ökning med 112 918 jämfört med samma period för ett år sedan. Samtidigt ökar antalet personer som tvingas söka ekonomiskt bistånd från kommunerna, i dagligt tal socialbidrag. Enligt Socialstyrelsen betalades 2,8 miljarder kronor ut i socialbidrag under andra kvartalet i år. Det är den högsta siffran på 5 år och en ökning med 16 procent jämfört med förra året. En allt större kör av forskare och socialchefer stämmer in i farhågor om att en stor del av svenskarna är på väg in i en fattigdom de inte kommer kunna ta sig ur. Värst ser det ut att bli för sjukskrivna och ungdomar:

– Om vi inte lyckas sysselsätta ungdomarna tror jag att vi har en förlorad generation framför oss. En generation som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden, som tappar framtidstron och ändrar sin syn på samhället och ser socialbidrag som medborgarlön, säger Said Niklund, socialchef i Trollhättan till tidningen Fokus.

Starka ord, som förstås tas emot som guldklimpar av onelinertörstande medieetablissemang, som gör sitt bästa för att gestalta den pågående arbetslösheten. Tyvärr ser det mörkt ut även för de svenska medieetablissemanget, med tynande annonsintäkter och förändrade läsarströmmar. Aftonbladet lät en av sina reportrar leva på socialbidrag en månad och blogga om sina upplevelser. De vållade intensiv debatt bland sociala medieproducenter, som kollektivt dissade såväl ansats som resultat.

Tidningen The New York Times, går en helt annan väg. Istället för att låta en reporter gestalta arbetslösheten och bidragslevnaden vänder man sig till sina läsare i den egna bloggen living with less. På sajten har man byggt upp 8 levnadsöden, reportage gjorda av professionella reportrar. Där får man bland annat följa familjen som överlever genom att leta skrot på skrotgårdar och sälja på ebay, fattigpensionären som efterlyser en ny New Deal och high school studenten som beskriver sin generation som the ”r” [recession] generation. Grejen med sajten är dock strömmen av twitter-meddelanden där vanliga amerikaner beskriver sin vardagskamp, med länkar till egna bloggar, lokaltidningsklipp, youtubeklipp och flickrsidor. En guldgruva för de som saknar en gestaltning av krisen och konkreta råd hur man som arbetslös och bidragsberoende bär sig åt för att kämpa sig tillbaka.

I den svenska beskrivningen av krisens ”offer” och vägar ur skuld och hopplöshet finns i nuläget få riktigt bra exempel bland de stora medieproducenterna. I väntan på en svensk ”living with less” slår jag därför ett slag för en gammal fin Apa, som skulle få studenter att vara mer ekonomiskt sinnade:

Gamla riksarkivet

Sveriges bästa arbetsplats när det begav sig?

Teenagers out of social media this year?

The UK Office of Communications, Ofcom, came out with their yearly report today, as reported by the Guardian. For fans of social media it is a somewhat surprising trend that internauts in the UK have. According to Ofcom director of market research James Thickett:

”Clearly take-up among under 16-year-olds is very high … so we cannot say for certain whether this is people in a certain age group who are not setting up social networking profiles or whether it’s a population shift which is reflecting people getting older and having a social networking profile that they set up two years ago,” he said. ”The main point is the profile of social networking users is getting older.”

In short youngsters are no longer the biggest group participating in social media forums. Almost 60 million inhabitants of the UK does only stand for a small part of the world computer utilisation, and the age structure of the UK explains a big part of the increase of the median age of social media users. But, as the quotation above illustrates, one part of the explanation is also that youngsters are looking for new platforms on the web as their parents enter ”their” social media sites.

The fast development on the web (a year of internet is equivalent of a dogyear according to Vint Cerf), makes new platforms swing up with a few months notice. Good working social media platforms gets word of mouth spreading at virtually speed of light. Through personal blogs, wiki-sites, microblogs, nanoblogs etc an unexisting site can get millions of users in just a few minutes. The key for this to happend is to 1. Have a good working site 2. Get noticed by influential and highly active internauts 3. Get the teenagers to become frequent users 4. Get the main population out on the site. 5. Getting the main stream to stay connected with the platform.

Following this very simplified internet site life cycle, the established social media sites are at the top of their popularity at the moment. From here on sites like Facebook and Orkut will have a struggling period in front of them, where the key is development by listening to new needs and adopting new ways of communicating.

The latest Ofcom report shows that 30% of British adults have a social networking profile, against 21% in 2007. However 15- to 24-year-olds who have a profile on a social networking site has dropped for the first time – from 55% at the start of last year to 50% this year.

So how big is the trend of teenagers abandoning social media when adults increase their presence on those sites? To generalise the UK results on a world scale is fairly difficult. Previsions speak of 426 million PCs to be sold in 2012, in 2007 268 million where sold throughout the world. In the EU 27 a little more than half of the citizens use internet frequently and one third has never used internet. Over 150 million Europeans has never entered an internetadress! Hard to imagine how they get around?

Forskare portas – ett slag mot demokratin

Mitt i semesterledigheten bryts nyhetsvakuumet av två förslag som grovt kränker integriteten och i längden den demokratiska friheten. Den första var en artikel i juli i Göteborgs-Posten om att Migrationsverket 2011 kommer tvinga de små pojkar och flickor som spelar fotboll i Gothia cup att lämna fingeravtryck för att få inresetillstånd. Den andra är Säkerhetspolisens information till sju svenska universitet och högskolor om att porta iranska och nordkoreanska studenter från tekniska utbildningar. Orsaken sägs vara att de inte ska få kunskaper om kärnteknik och robotprogram, och baseras på resolutioner från Förenta Nationernas, FN, säkerhetsråd och beslut i Europeiska Unionens råd. Sedan nyheten kom ut på Sveriges Radio har det varit oroligt tyst.

Kärnteknik, robotprogram, Iran och Norkorea må vara olyckliga kombinationer i världssamfundets ögon. FN och EU har satt blåslampa på regimerna i de båda länderna att åter tillåta vapeninspektörerna från den Internationella atomenergimyndigheten vid FN, IAEA. Nordkorea har svarat med provskjutningar av lång- och medeldistansrobotar, Iran med öppen konfrontation och ordkrig. Det är också lätt att falla in i ”de får tillbaka vad de själva gör” kören.

En liten invändning finns dock mot detta resonemang. En av demokratins pusselbitar ignoreras nämligen när demokratiska stater (läs USA:s krig mot terrorismen, Frankrikes krig mot Algeriet, Turkiets krig mot Armenien, Storbrittanniens kolonisering av Iran etc) sänker sig till samma nivå som diktaturer, teokratier och enpartistater. När säkerhet blir modeord i den politiska debatten, är det på samma sätt som när kvällstidningarna toppas av nyheter om hur man blir rik på börsen: vi står vid randen till en kris. Bakom ordet säkerhet gömmer sig nämligen betydligt mindre rumsrena ord som avlyssning, skuggning, avstängning, portning eller arrestering på lösa grunder. Vill det sig riktigt illa och säkerhet blir ett etablerat begrepp i media och politik, ja då närmar vi oss den mänskliga skuggsidans allra värsta ord: tortyr, isolering, kidnappningar och mord på statens samvete. I det läget är det demokratiska planet lika brant sluttande som i en diktatur.

Rätten till sin personliga integritet samt att få läsa till vad man vill, om man verkligen vill (och har betyg för), hör till det demokratiska frihetsbegreppets inre kärna. Att börja tumma på detta med lösa förklaringar om att de andra där borta i kärnvapenprogrammets Iran och Nordkorea inte kan läsa tekniska utbildningar i Sverige av fara för kärnvapenattacker i framtiden är farligt. Inte nog med att det är farligt, risken är avsevärd att det även blir skadligt. När dörrarna stängs till Europas tekniska utbildningar för två hela folk, då ökar misstänksamheten mellan folken ytterligare, fundamentalistiska ideologier får grogrund och missämjan ökar. Och till vilken nytta? Många av de tekniska manualerna finns redan lättillgängliga på internet, eller hos kärnfysiker i Pakistan, Indien, Ryssland etc som ser en möjlighet att tjäna grova pengar på att sälja information till riktigt lömska forskare. Samtidigt får hederliga forskare, som när drömmar om fri forskning i Europa, kalla handen.

I takt med att små pojkar och flickor som kommer till Sverige för att spela fotboll och får sina fingeravtryck magasinerade på Migrationsverkets kontor, ökar viljan att ta sig in i det förlovade Europa. Årets 5 pojkar från Tanzania som inte reste tillbaka efter turneringens avslutande i Göteborg, utan valde att stanna trots deras låga ålder, ovana vid att vara utomlands och brist på språkkännedom, skulle med största sannolikhet inte stoppats av sina fingeravtryck. Istället kommer arkivet över fingeravtryck i statens förvar att öka och integriteten minska.

Migrationsverket och Säkerhetspolisen har viktiga jobb att sköta, fast förankrat i Riksdag och Regering. Att porta forskare och samla fingeravtryck från småpojkar och -flickor hör inte till det.